Pojken från Ingenstans

Hej!
Ni ska få rita till min novell!
Ni kan göra en framsida, en bild till en viss händelse eller flera bilder som ni vill!
Jag söker efter att bilderna ska vara noga gjorda. Dom ska vara lite småsuddiga så man inte riktigt ser konturerna jätte noga.
Dom kan vara färgglada eller svartvita! Fast om ni själva har idéer om hur bilden ska vara så gör din idé!

Tack för att ni vill rita! /Esther

Ni kan lämna in bilderna till personalen på TioTretton eller posta
dom till:
TioTretton
Kulturhuset
Box 16414
103 27 Stockholm

 Du kan läsa novellen här nedanför eller ladda hem den som pdf här

Pojken från Ingenstans

Novell av Esther 

Första gången jag mötte honom var på landet bland hästarna i hagen. Han såg fridfull ut, där han gick. Precis som en av hästarna. Han liksom smälte in bland träden och himlen. Fast han passade inte in bland människorna. Det kunde man se. För hans ansikte, ja, liksom såg annorlunda ut. Det var så vackert, och blekt. Han kändes så overklig. Precis som på film, eller något sådant. Jag märkte att jag stannat upp på vägen och stod och stirrade så jag skyndade mig på och fortsatte snabbt vidare. Men då öppnade pojken plötsligt munnen och sa:

– Det gör ingenting, du kan fortsätta stirra. Det är jag van vid. Han tittade inte upp när han pratade. Jag bara gapade. Det var som han inte var menad att prata. Han hade stått alldeles stilla när jag först såg honom. Som en tavla. Så det verkade så konstigt att han ens skulle röra sig. Men när jag tänkte så, så kände jag mig väldigt dum. Han var en människa, precis som alla andra! Men han var så… Jag hade stannat igen! Jag rodnade och fortsatte att gå.

– Du är inte särskilt pratsam antar jag. Sa pojken. Han tittade fortfarande inte upp utan fortsatte att klappa hästarna.

– ehm…jag…ja. Sa jag och stammade.

– Det är ingen fara. Sa pojken och tittade äntligen på mig. Hans ögon blänkte i solen, men det verkade inte störa honom alls. Han strök sin hand längs hästens mjuka päls en sista gång och gick sedan ut ur hagen. Jag tittade på honom där han gick. Hans kläder såg helt normala ut men hans skor var något annat. Det var sommar, men han hade tjocka läderskor med foder i, och dom var trasiga och urblekta.

– Jag vet, jag vet. Mina skor är ganska trasiga. Sa pojken och skrattade. Det var som om han kunde känna vad jag tänkte och tittade på, utan att titta på mig. Det fascinerade mig och samtidigt skrämde det mig.

– Men dom är ändå ganska fina va? Sa han och tittade ner på sina skor.

– Ja visst. Sa jag. Pojken log och fortsatte att titta på sina skor. Jag tog ett nervöst andetag och frågade:

– Är hästarna i hagen dina?

– Om dom är mina?

– Ja?

– Tre av dom, den bruna där, sa han och pekade. Den svarta och fuxen.

– Jaså. Sa jag. Vem äger dom andra då?

– Det vet jag faktiskt inte.

– Vet… du inte?

– Nej, hurså? Han tittade frågande på mig.

– Ja men, sa jag. Dom går ju i samma hage som dina tre? Då måste du väl veta vilka det är?

– Nej faktiskt inte. Jag tittade lika frågande tillbaka på honom. Aja, tänkte jag. Han kanske hyrde in dom i hagen tillsammans med de andra hästarna.

– Jag skulle vilja ha en egen häst, sa jag och tittade drömmande ut i hagen.

– Men ta en då! Det finns ju massor. Jag gapade, men han verkade helt oberörd.

– Men alltså! Man… Kan ju inte bara ta en! Sa jag och ropade nästan högt ut.

– Nehej, sa han och såg ut i hagen. När jag såg hans vackra ögon blänka till i den sena eftermiddagssolen igen, visste jag det bara. Vi hörde ihop. Hur konstig och annorlunda han än var, visste jag.

När vi pratat klart följde han mig hem. Jag kom på mig själv att den här dagen hade varit väldigt konstig. Jag pratade aldrig med sådana jag inte kände, det hade mamma noga varnat mig för. Men det hade bara känts så rätt att prata med pojken. Pojken som nu var min vän. Pojken som jag kände mig så trygg med.

– Är vi snart där? Frågade pojken och kramade om sin mage. Det såg ut som om han hade ont.

– Har du ont i magen? Frågade jag.

– Ja det kan man väl säga. Jag har nog inte ätit på några dagar.

– Va?! Sa jag förskräckt och la först nu märke till att han var väldigt smal.

– Men… hur?! Har du inga föräldrar? Frågade jag honom.

– Nej, det tror jag inte, sa han. Som om det var det normalaste i världen.

– Så du är… föräldralös?

– Mm, sa han och såg lite ledsen ut. Jag ville inte göra honom mer ledsen, så jag slutade fråga.

 

När vi kom fram var det ganska sent. Vi hade stannat till så många gånger längst vägen och luktat på blommor och pratat och så, så vi kom hem sent.

– Alice! Var tusan har du varit!? Ropade mamma när vi kom fram till den stora villan med sin violetta färg.

– På väg hem, sa jag.

– Så här länge?! Sa mamma ogillande.

– Japp. Jag gick fram till mamma och sa att det absolut inte var någonting att oroa sig över, att jag bara mött en vän på vägen. Men mamma tittade ogillande på Pojken.

– Se bara till att han är rumsren innan du tar in honom, sa mamma och skrattade. Sen gick hon sin väg.

– Är alla föräldrar sådär? Frågade Pojken när jag kom ned till honom vid vägen. Jag förstod att jag var tvungen att lära Pojken vissa saker.

– Det där betyder att hon var oroligt för mig, sa jag och tittade in i Pojkens djupa ögon.

– Men varför då? Sa han.

– För att jag inte kom hem den tiden som jag lovat.

– Jaså, sa Pojken. Han tittade upp på huset med en sorgsen min.

 

När vi hade ätit middag gick vi tillsammans en bit längs floden vid vårt hus.

– Tack för maten, sa pojken efter en stund.

– Det var ingen fara, sa jag.

– Vill du sova hos mig ikväll? Frågade jag honom.

– Nej jag kan inte.

– Varför då? Sa jag besviket

– Jag vet inte, men jag vill vara i naturen. Bland hästar och träd. Då känner jag mig trygg, sa han och tittade ut över den glittrande floden.

– Men kommer du inte att frysa? Sa jag.

– Nej. Vi gick en stund till. Hand i hand.

 

Nästa morgon vaknade jag tidigt och kastade mig ned för trappan och på verandan. Jag spanade över trädgården och ner mot vägen, där vi sagt adjö och jag sett honom gå iväg längst vägen när solen precis gått ner. Men han var såklart inte någonstans där. Jag behövde honom, jag kände det. Jag behövde vara nära honom, för vi hörde ihop. Jag sprang ner på vägen och fortsatte i samma riktning som Pojken gått. Jag sprang och sprang längst vägen och blev aldrig trött. Efter ett tag kom jag fram till hagen full med hästar i där jag sett honom första gången. Men jag såg inte honom. Jag greps av panik. Var någononstans var han! Jag sprang in i hagen och runt bland dom skräckslagna hästarna och letade, men ingenstans så jag honom. När jag höll på att ge upp, och inbilla mig att allt bara var en dröm, såg jag honom. Han satt vi ett av dom stora ekarna längst bort i hagen. Han satt där så fridfullt, precis som alltid. Hans tre hästar betade runtomkring honom och det såg precis ut som en vacker tavla. Jag sprang emot honom och kände den glädjen och tryggheten som jag känt dagen innan.

– Hej, sa jag när jag kom fram.

– Hejsan! Sa Pojken glatt och kramade om mig. Jag kände mig så lycklig att jag fick känna hans värme igen. Jag kände varma tårar strömma från mina ögon och ner på Pojkens tröja.

– Vad är det där? Frågade han och tittade på mina tårar. Jag log.

– Det kallas tårar, man brukar gråta när man är ledsen, men när man är glad också. Sa jag.

– Det var konstigt! Sa Pojken och skrattade. Jag skrattade också. Vi skrattade så att vi vek oss halvt och trillade ner på marken. Jag kände att jag kunde skratta hur länge som helst.

 

Vi skildes åt när solen var på väg ner för bergen långt borta. Vi gick ur hagen och till vägen som skulle ta mig hem.

– Vi ses väl snart igen? Frågade jag Pojken. Men pojken bara log.

– Det tror jag, sa han bara. Jag tittade in i hans ögon. Dom var blanka.

– Du gråter ju! Utbrast jag. Pojken skrattade. Tårarna rann ur hans vackra ögon.

– Jag måste gå nu, sa han och torkade tårarna ur ögonen. Jag nickade.

– Jag vet, sa jag. Han la sin hand på min och vi kramade varandra. Han vände sig om och gick mot skogen. Hans bruna hår fladdrade i vinden. Jag ville fråga vad han hette, men jag kunde inte se honom längre. Han var borta. Jag vände mig om och gick hem. Jag kände på mig att jag inte skulle få se honom på ett tag. Men någon gång. Någon gång skulle han komma tillbaka. Pojken från ingenstans.

 

 

 

Ett svar till “Pojken från Ingenstans

  1. Ping: Illustrera en novell!! | tiotretton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s